Duger man aldrig?

Idag var jag hemma från jobbet för min rygg som inte alls funkar som den ska. Vid 15 ringer dagis och säger att Moa har ramlat och slagit i huvudet ordentligt och var snurrig. Jag ringde Micke på en gång som åkte och hämtade Moa på dagis. Moa kräktes direkt i bilen. Så Micke och Moa åker till Astrid Lindgrens barnsjukhus och jag försöker ragga skjuts för att komma efter, vill ju vara där för min lilla tjej. Micke Lindén.. min fantastiska vän ställde upp och körde mig.. extremt tacksam för det.
När i kom fram satt Moa och sov i Mickes knä och var helt utslagen. Hon blev glad när jag kom och vill komma till mig. Somnade direkt när hon kom till mig och så satt vi i någon timme eller 2.. hmm.. Sen kom sjuksköterskan och vi fick komma in i undersökningsrummet.. där fick vi sitta någon timme till.. och ingen läkare kom. Moa mådde jätte bra och ville skutta runt och ville äta och dricka och läsa. Jag bestämde mig för att Moa och Micke klarade sig själva för Moa mådde ju bra så jag började ge mig av. Frågade Moa om det var OK och hon sa ja och blev inte ledsen när jag gick. Micke Lindén satt ju tålmodigt och väntade så att jag kunde få skjuts hem oxå och jag ville inte att han skulle behöva vänta flera timmar när han tagit sig tid att hjälpa mig.
När jag kommer hem ringer mamma. Jag berättar att jag gick och mamma säger... skulle du inte stanna kvar tills Moa fick gå för Moas skull? Helt plötsligt känner jag skuld för att jag gick.. Allt kändes ju så bra innan. Gjorde jag fel? KÄnner mig som västa uslingen.. Ringde Moa och frågade om hon tyckte att jag gjorde fel och hon sa att hon mådde bra och var inte alls ledsen men den otäcka känslan av att jag e en dålig mamma bara hänger över mig.. Urs.. mår inte alls bra nu... Buhu

MOA... MAMMA ÄLSKAR DIG