Tankarna som snurrat....

En skum tid.
Allt började med att jag skulle köpa en bok, stod inne på akademibokhandeln och höll i nya Keppler boken men tyckte att den var lite för dyr på sina 279kr. Tittade till höger och där låg boken drömliv. När jag läst på baksidan av boken bestämde jag mig för den även om den var dyrare än Keppler boken. Jag började läsa direkt och boken fångade mig ganska snabbt med sina förklaringar på hur människan fungerar med känslor och egon och allt annat. Jag fick i alla fall för mig att jag kände mig lyckligare ju längre in i boken jag kom.
Ett kapitel handlade om hur själen kommunicerade med sinnet och hur vi läser de signalerna. På natten hade jag en märklig dröm men efter att jag läst det kapitlet så bestämde jag mig dagen efter för att göra en cellprovtagning som jag hade fått kallelse till.
Jag hade inte varit på någon cellprovtagning innan och är inte allt för glad i att gå till gynekologen om jag ska vara ärlig. Men kvinnan på mottagningen var MYCKET trevlig och fick mig att slappna av. Efter att hon tagit provet så gick jag som vanligt till jobbet och allt och fortsatte leva mitt liv precis som vanligt fast en aning lyckligare.
Efter några veckor började jag undra om det inte skulle komma något papper alls efter provtagningen. Det hade ju gått kanske 4 veckor utan att jag fått något så jag började fundera på om jag skulle ringa mottagningen och fråga. Ett par dagar senare kom det ett brev i brevlådan.
Det stod att de behövde göra en kompletterande undersökning på mig och det var oxå ganska snart. Mamma övertalade mig att det bara var en kompletterande koll för de missat något så jag gick med hakan högt en vecka till.
Sen var det dags för undersökning igen. Det var kolla med ultraljud och med någon form av microskop som man stoppade upp i muffen.. Jag tänkte hela tiden.. när ska hon hitta säga att allt ser bra ut.... Hon kollade med ultraljudet och såg ingenting, hon kollade med microskopet och sa att hon såg en förändring. Min snabba tanke sa att det är väl inget konstigt... Då sa hon att jag hade en cellförändring som hade gått långt. Det fanns 5 stadier och jag var i stadie 4 vilket kunde innebära cancer. Jag vart helt knäckt. Jag var så säker på att jag inte hade något när jag kom dit och när jag skulle lämna dörren efter att läkaren hade frågat om jag hade några frågor (Jag för för chockad för att kunna fråga något) Kom ut genom förren, tittade på mamma och bröt ihop. Jag kunde inte hjälpa hur jag kände. Livet vändes upp och ner och jag kände att jag kommer att vara sjuk LÄNGE och jag kommer att dö...
Det tog mig ett par dagar att komma fram till att jag ville inte ha min tid innan resultatet i depp utan jag ville faktiskt vara lycklig. Här kommer en mycket konstig grej men jag har aldrig varit så lycklig som under den tiden. Allt släppte. Jag vågade släppa folk nära, jag öppnade mig för möjligeter och jag vart kär.
Det var i alla fall fortfarande jobbigt att gå med döds tankarna som man inte ville dela med sig av..
Då fick jag en kallelse till operation. En sak kommer ju sällan ensam. Vid operationen skulle man ta bort den cellförändring som man såg och testa den och se om det var cancer.
Väntan på operationen var outhärdig. Jag var mer rädd för att sövas än för framtiden. Jag trodde att jag skulle somna och inte vakna igen för jag hade liksom redan riktat in mig på att jag skulle dö.
Men dåsig och ensam vaknade jag i min säng på sjukan. Jag överlevde tänkte jag... Fan vad skönt. Jag överlevde..
Jag fick något att äta, klädde på mig och gick dåsig till mamma och Jenny som satt och väntade på mig. Skönt med sällskap.
Vi åkte från sjukhuset och hämtade Moa på fritids. Sen åkte vi hem till mamma. Jag la mig i sängen och sov från fredag mitt på dagen nästan till söndag morgon. Jag var helt slut. Då helt slut på grund av all stress som jag hade känt inför operationen.
När jag vaknade igen tänkte jag.. nu är det bara väntan på resultatet kvar.
Tiden fram till att jag fick resultatet var sjukt jobbig. Men jag hade mina vänner och min Björn och Henrik som höll mig om ryggen när jag mådde dåligt. Familjen ställde verkligen upp. Morfar passade på att dö mitt i allt oxå. Det gick i alla fall 3 veckor utan att jag fick resultat och jag började verkligen må dåligt i väntan. RIngde till sjukhuset och fick resultatet. Jag är frisk.. jag kan inte vara lyckligare för det.... TACK till alla och TACK till vad som sett till att jag inte är sjuk.
Det skumma nu är att den biten med att vara öppen för omvärlden nu stängts lite igen. Oron för att bli sårad och sånt har kommit tillbaka. Hur kunde jag blockera den då och varför kom den tillbaka?

Jag mår i alla fall sjukt bra idag.. behöver inga fler operationer, bara gå på undersökning lite oftare. Jag älskar att vara frisk.. saknar nu bara att träna.. men 2 veckor till borde jag kunna hålla ut. :)

Dagens + går till att jag är frisk

Dagens - går till konstiga känslo förändringar...